theelephantes.blogg.se

Jag tyckte, precis som många andra, att debatten var fånig, onödig, det var ju bara ett ord. Negerboll, neger, varför inte? Det är ju bara ett ord? Varför inte använda ordet och neutralisera det? Fattar inte varför folk tar illa upp?
Så tänkte jag. Tills för ett par år sedan. Jag tror jag läste ett blogginlägg av en mörkhyad tjej. Som starkt tog avstånd från användandet av ordet, som blev ledsen och upprörd när det användes. Och jag tänkte att jag har ingen rätt att avgöra huruvida ordet ska användas eller ej. Jag kan inte säga något, klart att ordet inte upprör mig, det kan aldrig syfta på mig, jag har aldrig varit med om att bli kränkt eller hånad på grund av en så fånig sak som min hudfärg eller mitt ursprung så jag tar förstås inte illa upp. Men andra gör det.

 

För hur mycket vi än använder ordet utan att lägga några värderingar i det så finns det andra grupper som gör det. Som använder ordet nedvärderande, som har starka, farliga värderingar kopplade till ordet. Ordet har sitt ursprung i en tid där "negrer" sågs som en lägre stående ras, som skulle arbeta oavlönat, under kassa förhållanden, för att främja andra människors fragång.

 

Så, nej, jag tycker inte att det är okej att säga neger längre. Det är ingen stor uppoffring för mig att säga chokladboll. Det förstör ingenting för mig, men det finns andra som blir oerhört tacksamma för att vi undviker ordet. Hur vi pratar om saker, vilka diskurser som existerar i vårt samhälle hjälper till att definiera normer och skapa en grund för vilka värderingar vi har, oavsett vi vill det eller ej.

 

Rasism är intressant. Om alla vore blinda och alla pratade samma språk... tror ni rasism hade existerat? Njae.. Meningsskiljaktigheter, förstås, men i annan form. Detsamma gäller termen invandrare. Det är ett oerhört brett begrepp som ofta används för att dra alla över en kam. Och ju större olikheter (mellan kulturer, etc) desto räddare blir vi? Jag kan ta avstånd från olika beteenden och attityder, men fortfarande respektera människorna bakom dessa. Varför inte lära av varandra istället?

En intressant liknelse: Många irriterar sig på att folk är rädda för gruppen "kamphundar" (amstaff, pitbull, mastiff, rottweiler..?) och att dessa har oförtjänt dåligt rykte. "Det är inte hunden det är fel på, det är ägarna!" säger folk (vilket jag håller med om i rätt stor utsträckning). Men här är det alltså inte hundens biologiska medfödda egenskaper som skapar ett dåligt beteende? Det är miljön och socialiseringen.
Varför skulle det vara annorlunda för människor?

Om du tas emot i ett land, har varit med om ett jävla helvete... och möts av... förakt, rädsla, människor som tittar snett på dig, inte förstår eller respekterar din kultur, antar att du beter dig och tänker exakt som alla andra från samma land... vad tror du händer? Tänker du "Åh, vilket trevligt samhälle, det vill jag bli en del av!" eller tror du att du (omedvetet?) försöker ta avstånd från dessa människor, hamnar i utanförskap och segregation, söker gemenskap hos de "som är som du", gör vad du kan för att få respekt?

Det finns ett begrepp som kallas självuppfyllande profetia. Ganska självförklarande kanske, googla annars.
Integration (sa min professor, som jag gillar) handlar om ett ömsesidigt beteende. Vi kan inte bara blanda människor och säga att "så, nu är vi integrerade!", vi som redan är integrerade i ett samhälle måste också ta ett steg tillbaka, för att släppa in de som "ska integreras", annars funkar det inte.
Jag vet inte. Det här är bara spekulationer och funderingar.
Å andra sidan...
Morgan Freeman sa en gång “How are we going to get rid of racism? Stop talking about it!”
Tänkvärt tycker jag.

Svåra frågor, svåra tankar, vette fan hur jag kom att tänka på det nu?
Nu ska jag i alla fall ta itu med något annat skoj... statistik!
Återkommer med fler superspännande inlägg senare.
Tjo!