theelephantes.blogg.se

Det slog mig just att första delkursen på den här terminen snart är slut? Vad är det, en, två veckor kvar? Haha, vafan hände där liksom... Men det är som vanligt, tiden rusar iväg... hatar att man (jag) är så jävla dålig på att, för att vara klyshig, leva i nuet. Snart står vi här och är redo för pension. Happhapp.
Nej, men... förstår ni att jag har 8 månader kvar till min examen bara? Fattar inte, tre år kändes som en evighet när jag började plugga betvet... (beteendevetenskap då).

 

I övrigt, vaknade fem... igen.. och blev trött lagom tills väckarklockan ringde. Såklart. Tvingade mig upp och ut på prommis med vovven ändå. Det finns ju kaffe. Hah.

Hatarhatarhatar att det ska vara så svårt att släppa alla negativa tankar. Wtf liksom. Dö, ångest, dö. Här har jag haft en asbra helg, jobb i och för sig, men jag gillar mitt jobb. Och Sebastian har fixat och grejat hemma, tänk att få komma hem till en städad lägenhet och mat på bordet, en överlycklig vovve (finns fan inga varelser som är mer tacksamma än hundar), gossjuka kattungar... ja, men ni fattar, I'm living the dream (min dröm dvs, har ingen längtan efter spännande äventyr, eller jo, ibland, men det jag vill ha mest är ett stabilt och tråkigt vardagsliv, det älskar jag, och så lite spänning i tillvaron då och då, men att sedan få komma hem till tryggheten = <3) och ändå är alla tankar där och stör. Hata. Alltid är det något nytt också? Lös ett problem, tjoff, där kom nästa, de löser av varandra som ett jävla stafett-lag. Det är inte ens någon big deal, men det är som om min hjärna inte kan.. chilla. Den måste ha något att oroa sig för och analysera, jämt. Finns det inga problem hittar man på ett ba. Suck... dessutom tar det emot att försöka göra något åt det, sätta punkt för skiten, livrädd för att misslyckas, åh, vad irriterande detta är. Har aldrig varit konflikträdd förut men nej, nu har jag fått mail-fobi. Äh, vet inte... inget jag lider jättemycket av direkt, men jag stör mig på att jag inte bara kan vara den här... I don't fucking care-Linda längre. Skyller på mina stress-sammanbrott, om det är okej? Bra.

 

Haha. Ibland känns det som att jag är två personer verkligen. Nr 1: Superwoman, fixar allt, smart, självsäker, rationell, hård som sten (på ett bra sätt), duktig. Och så ibland kommer nr 2 där och, som namnet antyder, bara öser skit över nr 1, din jävla korkade nolla, mjukis, tönt, egoist, inkompetenta jävla loser, det kommer gå åt helvete för dig, du bara förstör.

Så atte, nu ska vi ta död på nummer 2. Tänk om det vore så enkelt... sikta, skjut, bam.
Haha, låter jag sjukt störd i huvudet? Nä, tror många har de här stunderna. Till mitt försvar mår jag bättre nu än jag gjort på ett par år. Men det är en seg process... Usch. Sätt er för fan aldrig i en situation där ni inte blir uppskattade och ändå försöker rädda hela världen. Batman-syndromet typ. Haha.

Nej men hörni, vad djupt och allvarligt detta lät, så är det inte, tror jag är lite drama-queen när jag beskriver saker bara? Det är ju som sagt inte det lättaste att sätta ord på känslor. Jag mår faktiskt väldigt bra. Nr 1 kommer definitivt spöa nr 2 tids nog. Det är en långdragen process bara.

 

Nu ska jag återgå till att skriva om socialisationsagenter. Det går jättebra faktiskt. Lite jobb ikväll också. Tänker ta bussen hem från jobbet och plugga på den, skönt. Sedan imorgon ska vi göra klart vår delrapport och förbereda presentation imorgon och därefter har jag bara 4 sidor individuellt arbete (plus den 20 minuters muntliga grupp-presentationen då) kvar av det här delmomentet. Känns bra. Sedan praktik, blir nog kul!

Hejdå blogg. Hej kaffe. Tror jag missbrukar kaffe något, ja. Men så får det vara.