theelephantes.blogg.se

Ja hörreni. Vad ska man säga?
Jag hade nog kunnat kalla mig feminist. 
Men i dagens läge, med den betydelse begreppet feminist fått så tackar jag nog nej till det.

 

Jag tror på självuppfyllande profetior. http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvuppfyllande_profetia

 

Jag känner mig inte som ett offer för något jävla patriarkat. Jag känner mig inte förtryckt. Om andra ser sig själva på det viset, fine by me. Men att generalisera och kategorisera och göra en så snäv jävla uppdelning som "alla män förtrycker och alla kvinnor är förtryckta" gör mig så jävla förbannad. 

 

Sådana åsikter är livsfarliga. Genom att skapa grupper och dra skarpa gränser mellan oss (kvinnor) och dem (män) och tillskriva de här grupperna olika egenskaper samt indikera att den ena gruppen besitter många negativa, oönskade, felaktiga egenskaper vilka den andra gruppen inte har så är det ni, feministjävlar, som skapar strukturer och upprätthåller dem. Självuppfyllande profetia. In my opinion. 

 

Samtidigt ska vi använda oss av könsneutrala begrepp så som hen. Hur fan var det nu? Är det skillnad på män och kvinnor eller är det inte? Vem är förtryckaren? Hon, han eller hen? Sluta kollektivisera och se till individen istället. Fy fan, jag mår illa.

 

Nu vill jag förstås inte dra alla som vill kalla sig feminister över en kam, men somliga överanalyserande problemletande jävlar blir jag så jävla trött på.

 

Jo, jag tror att män och kvinnor är olika överlag på många sätt. Jag tror att det finns biologiska och sociala orsaker till det. Jag tror att grupptillhörighet påverkar beteenden, men jag tror också att varje individ är unik, och detta är det viktigaste för mig. Jag tror inte att vi någonsin kommer att uppnå någon ultimat rättvisa, där alla har samma, lika av allt. För vi är inte lika varandra, vi är olika. Både som individer och utifrån vilka grupper vi tillhör (varesig vi valt det själva eller fötts in i dem).

 

Jag vet att man aldrig bara kan utgå ifrån sin egen situation och jag vet att detta är en högst subjektiv uppfattning, men...

Jag har i mitt liv umgåtts i olika mansdominerade kretsar. Och har jag blivit annorlunda behandlad för att jag varit tjej? Ja, till viss del, i en del situationer. Men det har även killen med en avvikande egenskap blivit. Att vara kvinna är en del av mig och min personlighet, min identitet. Men det är långt ifrån det enda jag är. Jag är också medelklass. Jag är flickvän. Jag är student. Jag är anställd. Jag är ung. Jag vill inte avstå ifrån någon av dessa roller. Framför. Allt. Är. Jag. En. Individ.

Och. Att behandlas annorlunda är inte per automatik detsamma som att bli behandlad med mindre respekt. Jag väljer att tro att människor bemöter mig utifrån min person, inte främst utifrån min könstillhörighet (trots att den är en del av mig, fattar ni?). Jag skiter fan fullständigt i vem jag tillfredställer när jag tar på mig läppstift och urringad klänning och städar och låter min pojkvän ligga med mig utan att skriva under ett skriftligt avtal. Om feministerna sedan fnyser åt mig och skakar på huvudet och vill analysera mitt offerskap i sin patriarkala värld, så gör det då för fan. Sitt där med ert hat. Men jag är inget jävla offer. Sluta göra anspråk på att få kalla mig för det för att jag råkar vara född med en X-kromosom för mycket.

 

Nä. Jag orkar inte utveckla mer. Behövde bara ordbajsa lite för här sitter jag och läser feministbloggar och blir förbannad. Nu ska jag hämta lillasyster från jobbet. Och inte har jag hunnit plugga så mycket idag heller. Kanske skiter i det och bakar bullar istället. Ha. Nädå. Det ska jag inte.

Skulle behöva minst en liter kaffe och lika mycket te just nu känner jag. Det hade varit najs.